Requiem for a Dream

req0

Titel: Requiem for a Dream
År: 2000
Längd: 102 min
Genre: Drama
Regissör: Darren Aronofsky
Skådespelare: Ellen Burstyn, Jared Leto, Jennifer Connelly, Marlon Wayans, Christopher McDonald

Att se Requiem for a Dream kan nästan kännas som att få en spark i magen. Med det menar jag inte att filmen är dålig, utan istället väldigt stark och påverkande. Inte är det nog många som vågat testa på droger efter att ha sett den, åtminstone inte droger i form av piller eller injektioner.  Darren Aronofsky tar med sin publik djupt in i drogmissbrukets helvete, och han får oss att rysa och väcka många tankar.

Historien har fyra huvudfigurer, den unge mannen Harry (Jared Leto), hans mamma Sara (Ellen Burstyn), flickvännen Marion (Jennifer Connelly) och polaren Tyrone (Marlon Wayans). Alla utom Sara brukar använda droger då och då. Harry och Tyrone planerar att börja distribuera själva så att de ska få ihop mer pengar. Sara sitter hemma och känner sig ofta ensam, hon småäter godis och annat med jämna mellanrum. En dag får hon ett samtal om att hon ska få vara med i en TV-show som hon brukar titta på. När hon upptäcker att hon inte får plats i sin gamla röda klänning som hon tänkt ha på sig börjar hon gå på en diet. Sara står dock inte ut med hungern, så hon går till en läkare som ger henne piller som hon ska ta fler gånger om dagen. Hennes son Harry märker att dessa piller förändrat hans mor och säger åt henne att sluta ta dem, han misstänker att hon kan bli beroende och allvarligt sjuk. Men hon vägrar förstås och tillslut går det käpprätt åt helvete med hennes psyke. Så låter Saras historia, och för de tre övriga karaktärerna går det ungefär lika dåligt.

Skådespelarna bidrar mycket till att filmen är så bra som den är. Ellen Burstyn är helt förträfflig, hon står för en av de bättre kvinnliga rollprestationerna jag skådat under mitt liv. Jennifer Connelly spelar sin roll med både passion och asvky, som vanligt är hon galant. Kul är det även att se Marlon Wayans i en vettig film för en gångs skull, och hans rolltolkning är det inget fel på.

Regissören använder många optiska illusioner, split screen och slow- och speedmotion för att få åskådaren att känna sig som om denne själv är på droger, och det fungerar faktiskt. Även på det grafiska planet är filmen superb.

Personligen kan jag dock inte påstå att jag värderar Requiem for a Dream jättehögt. Visst är den jävligt bra, men det finns många filmer här i världen som är det. Något större mästerverk kan jag inte se den som. Många brukar påstå att slutet är sjukt sorgligt och att de gråter floder till det, men jag upplever slutet som mer tragiskt än sorgligt. Jag har nu sett filmen två gånger och aldrig har slutet varit nära att fukta ögonen på mig. Sedan kanske jag har svårt att känna sympati för dem som fastnar i självförvållat missbruk. Men Requiem for a Dream ska givetvis ha ett högt betyg trots det.

betyg8

4 reaktioner på ”Requiem for a Dream

  1. Soundtracket Lux Aterna från denna film, är och förblir ett av de bästa instrumental styckena som någonsin gjorts inom musik världen.

  2. Jag har i alla fall aldrig hört ett instrumental stycke som lyckas skapa samma enorma känsla av hopplöshet som denna lyckas göra. Jag känner mig så oerhört tom inombords när jag hör det.
    Att de lyckas specifikt skapa den känslan är väldigt imponerande för vilken kompositör som helst kan skapa ett stycke som är sorgligt, men att skapa ett som ger en känsla av hopplöshet kräver stor talang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s