Titel: It’s a Wonderful Life
År: 1946
Längd: 130 min
Genre: Drama | Fantasy | Romantik
Regissör: Frank Capra
Skådespelare: James Stewart, Donna Reed, Lionel Barrymore, Thomas Mitchell, Henry Travers
Julfilmer finns det många av i antal men endast några få håller hög klass. Die Hard är ett exempel, fast vad den saknar är faktiskt julkänsla. Bad Santa är småkul, dock inte alls något storartat att minnas för evigt. Vad har man mer att välja på då? Jo, som ohotad etta på julfilmstoppen sedan 1946 ligger nämligen It’s a Wonderful Life.
I småstaden Bedford Falls bor George Bailey (James Stewart) som dedikerat en stor del av sitt liv åt att hjälpa stadens invånare. Som ung vill han börja studera och resa runt i världen, men vad som hindrar honom är en pliktkänsla att ta över sin fars bygg- och lånefirma, så att inte ärkerivalen Mr. Potter (Lionel Barrymore) får lägga vantarna på den. På julafton borttappas 8000 mycket vitala dollar av en anställd hos firman, och pengarna upphittas av Mr. Potter som håller tyst om fyndet. Han polisanmäler George för pengaslarvet, och troligtvis väntar fängelsestraff. George har fru och barn hemma som han inte vill göra besvikna, han har tappat livslusten och funderar på att ta sitt liv. Innan hans liv är taget får han en hjälpande hand ifrån ett högst oväntat håll.
Jag har haft som en nystartad personlig tradition nu i några år att se It’s a Wonderful Life strax innan jul, en tradition jag förmodligen kommer att fortsätta ha rätt länge. Filmen bjuder på en härligt stark feel-good-känsla som man bör bära med sig runt juletider. James Stewart är makalöst bra och att Donna Reed är supervacker sitter som ett plus i kanten. Fin kemi har de tillsammans.
Folk som ogillar filmen brukar säga att de gör det för att den är fånig och barnslig, och jag är tämligen benägen att hålla med dem. Men julen förknippas just med barnsligheter, trams och sagor. Man ska se filmen som en julsaga för vuxna, och åsidosätta sina tankar kring religion och annat för en stund. Annars kan det lätt bli att den som är hardcore-ateist fnyser åt filmens innehåll.
It’s a Wonderful Life växer för varje titt och är numera en av mina favoriter. Slutet står stadigt som ett av de bästa i filmhistorien, det fylls av glädje och bästa tänkbara julstämning. Om jag hade en tidsmaskin skulle jag resa tillbaka i tiden och tacka Frank Capra för detta tidlösa mästerverk.
Voldo's Filmblogg 
Jag är böjd att hålla med, den här är en riktig fining. Fantastiskt välavvägd mellan humor, dramatik och patos. Att det rent logiskt sett inte riktigt hänger ihop (hade enda-barnet Billy ens varit ute och åkt på sjön den där dagen utan George?), blir rätt smetigt på slutet och att James Stewart är lika dålig på att skrika som Seinfeld och Tom Cruise är petitesser i sammanhanget.
”hade enda-barnet Billy ens varit ute och åkt på sjön den där dagen utan George?”
Vet inte. Det var väl fler kompisar de hade med sig också?
Jo, det var det ju naturligtvis. Min poäng är dock att sannolikheten att allt i staden hade hänt exakt som det gjorde med undantag för Georges olika ingripanden kanske inte är så jättestor. Varför skulle Mary exempelvis inte lika gärna ha kunnat gita sig med Sam Wainwright och blivit jättelycklig?
Okej. Mary kanske helt enkelt inte älskade Sam. Men jag förstår hur du menar… tror jag. :P
Bra film. Går på tvåan nu i skrivande stund. Gött o se välriktade tior. :)
Gillar den skarpt och såg själv om den nu innan jul. En sann klassiker!
Jag såg den här filmen för första gången idag. Älskade slutet! Vilken feel-good-känsla!