Titel: The Omen
År: 1976
Längd: 111 min
Genre: Skräck
Regissör: Richard Donner
Skådespelare: Gregory Peck, Lee Remick, David Warner, Billie Whitelaw, Harvey Stephens
Kanske inspirerade succén med The Exorcist till att The Omen producerades ett par år senare, även den en skräckfilm med religiöst tema. Jag brukar ha svårt för den sortens film men denna var faktiskt mer än sevärd.
Katherine (Lee Remick) födde en son som dog strax efter födseln. På lasarettet ersattes han med ett annat barn vars mor dog i samband med förlossningen. Endast hennes man Robert (Gregory Peck) och några få andra har vetskap om detta. Robert tycker att Katherine inte behöver få veta att det inte är hennes biologiska son, som de döper till Damien (Harvey Stephens). Men allteftersom deras son växer upptäcker makarna att han är besynnerligt annorlunda. En dag dyker en präst upp som påstår att sonen utgör en stor fara för alla. Det verkar tids nog som att prästen har rätt.
Som sagt har religiöst präglade skräckfilmer sällan imponerat på mig förut, det gäller även The Exorcist eftersom jag hade svårt att ta den på allvar. The Omen anser jag dock vara bättre, den handlar om ett hot mot hela världen i form av ett till synes oskyldigt barn. Idén är intressant och spännande om man inte tar någon stor hänsyn till att den har med bibeln och kristendomen att göra. Religiöst predikande blir det inte jättemycket av, vilket uppskattas.
Gregory Peck gör en duglig insats i huvudrollen även om hans skådespeleri känns lite gammaldags. Kanske hade en yngre och fräschare skådis passat bättre. Helt okej ensemble annars, men ingen på rollistan utmärker sig särskilt.
Mystiken som omger berättelsen engagerar extra mycket, till exempel angående vem eller vad som födde Damien. Några logiska småfel hos karaktärernas ageranden tål att klagas på. I övrigt är The Omen en lysande film, så jag ger ett högt slutbetyg.
Voldo's Filmblogg 
En bra film, men som ganska uppenbart rider på The Exorcist-vågen. Själv föredrar jag den förra filmen, dels pga att de onda makternas ”plan” är lite mer personlig. Det jag menar är att Satan i Exorcisten inte planerar världsherravälde. Det handlar istället om ett enskilt fall av demonbesatthet, vilket känns mer ”trovärdigt” (eftersom det är ett fenomen som s.a.s. ”förekommer” i den riktiga världen). Tycker alltid det är lite löjligt när antikrist ska ta över världen. Ett annat exempel är Devil’s Advocate. Då är exorcist-filmer mer skrämmande, eftersom de känns mer realistiska. Man har ju hört talas om flera fall av påstådd besatthet, men inte så många fall av att Satan tar över jorden (om man inte är fundamentalistisk konspirationsteoretiker då).
Själv finner jag nog det där med personlig besatthet löjligare. Satan framstår inte som så jättefarlig genom att ta herravälde över en enskild persons kropp, speciellt en liten flicka. Att ha ihjäl en liten flicka kan vemsomhelst liksom, men det är inte helt lätt att ta över världen. Så i mina ögon framstår Hitler som långt värre än vad Satan är i många filmer, som The Exorcist till exempel. :)
Gillar denna bättre än Excosisten som blir lite larvig med alla specialeffekter. Här är det lite stillsammare och rysligare. En bra skräckis.