Spider-Man: Homecoming

Titel: Spider-Man: Homecoming
År: 2017
Längd: 133 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Jon Watts
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr., Marisa Tomei, Jon Favreau, Laura Harrier, Jacob Batalon

Tredje gången gillt är det för karaktären Spider-Man på vita duken i live-action. Sam Raimis trilogi avslutades med usla Spider-Man 3 och Marc Webbs The Amazing Spider-Man 2 blev ett praktfiasko som led av samma problem. Homecoming har till skillnad från dessa vävts ihop med de andra filmerna om Marvels universum som Hollywood kastar ur sig.

Bakgrundshistorien om hur Peter Parker (Tom Holland) blev Spider-Man skippas denna gång. Det var ett gynnsamt drag eftersom vi är så bekanta med den delen numera. Enligt berättelsen har Spider-Man inte åstadkommit så många storheter utöver att ta fast vanliga tjuvar. Han vill dock imponera på Tony Stark (Robert Downey Jr.) och försöker ta tillfället i akt att infånga Vulture (Michael Keaton) som använder högteknologiska vapen för att bryta lagen. Det blir lättare sagt än gjort.

Jag kan tyvärr inte köpa att 20-åringarna på rollistan inklusive Tom Holland ska föreställa 15-åringar. Varför låter man inte Peter Parker vara college-student istället så att trovärdigheten ökar? Förvisso blir den högre här ändå än med runt 30-åriga Andrew Garfield i rollen, så det är en förbättring. En annan förbättring man fått till bland skådespelarna är en större etnisk mångfald som känns rätt i tiden.

Tom Holland dök först upp som Spider-Man i Captain America: Civil War som jag fann sövande trist. Homecoming är avsevärt mer underhållande och har lagom mängder humor och action. Filmen har även Tony Starks medverkan till sin fördel. Det är åttonde gången Robert Downey Jr. spelar honom och gör det som alltid med bravur.

Kort sagt är Homecoming den bästa filmen om allas vår rödblåa spindelkille sedan Spider-Man 2 från 2004. Den gör sitt jobb och förtjänar ett gott slutbetyg för det. Förhoppningsvis kommer inte uppföljarna att göra samma misstag som tidigare filmer med att blanda in ett flertal bleka skurkar på samma gång i ett rörigt manus. Peter Parker får gärna hålla sin känslosamhet på just denna nivå också utan att låta den gå överstyr.