Brotherhood of War

Titel: Brotherhood of War (Taegukgi hwinalrimyeo)
År: 2004
Längd: 140 min
Genre: Krig | Drama
Regissör: Je-gyu Kang
Skådespelare: Dong-Kun Jang, Bin Won, Eun-ju Lee, Hyeong-jin Kong, Yeaong-ran Lee

Jag tror bestämt att detta var första gången jag såg en film som behandlade Koreakriget. Åtminstone i sådan stor skala, jag har fått en liten glimt i Tim Burtons Big Fish tidigare, annars har det varit ganska tomt. Till min glädje visade sig denna film vara kolossalt bra. Intensiva stridsscener blandas med starka emotionella ögonblick och en uppvisning i hur krig och död kan påverka människors psyke.

Jin-tae är familjens storebror som hoppas att den yngre brodern Jin-seok ska få komma in på universitet och således slippa leva ett mindre hårt liv än vad den annars ganska fattiga familjen gör. En dag får dem nyheter om att Sydkorea har råkat i krig med Nordkorea och alla unga män blir tvungna att ge sig ut i kriget. Jin-tae försöker desperat att få sin bror att slippa gå med, men det är förgäves. De båda bröderna befinner sig snart på slagfältet där liv tas varenda sekund. Brödernas mål blir att försöka överleva och ta sig hem helskinnade till sin familj.

Man skulle kunna dra en del paralleller till Saving Private Ryan. I filmernas början och slut har vi gamla män med hemska minnen från krig. Vi har en kamerastil som blivit synonym med krigsaction och en känsla av realism som får oss att häpna. Filmen innehåller mitt i sitt kalla, blodiga krig en slags familjevärme och ett fängslande band mellan de båda bröderna. Det är på gränsen till att bli lite för sentimentalt vissa stunder, men det vägs upp av brutaliteten som omger filmen.

Brotherhood of War innehåller även hård kritik mot Sydkoreas dåvarande makthavare. Filmen är ärlig, den framställer både gott och ont hos sitt eget land och pekar inte ut Nordkoreanerna som monster. Så jag kan väl bara säga att filmen är fruktansvärt bra och att den inte bör missas. Nästan som en arketyp för hur en bra krigsfilm ska se ut.

Gungrave

Här har vi äntligen en serie som tog mig med storm och gjorde stort intryck på mig. Den är tillviss del baserad på ett TV-spel med samma namn.

I första avsnittet får vi se hur den runt 13-åriga tjejen Mika tillsammans med en gammal professor står framför en lång och stor man sittandes i en maskin. Denna maskin håller honom levande, grejen är den att han dog strax innan Mika föddes. Mannen har blivit ”nekrolyserad”, med andra ord halvt återupplivad från de döda. Professorn berättar att mannen hette Brandon Heat då han levde, men att professorn nu gett honom namnet Grave. Professorn berättar för Mika att Grave förmodligen har en viss relation till henne och att det har blivit dags att släppa loss honom ur maskinen och få honom att gå igen. Mika har ett bandage runt benet, hon haltar och tänker på att hämnas sin mors nyliga död. Hon vet inte vilka som mördat hennes mor, men hon hoppas att Grave kan ha ett svar.

När Grave vaknats till liv börjar han vandra genom den tillsynes övergivna staden med Mika springandes efter. Grave är helt tyst och säger ingenting, han försöker minnas vem och var han är, minnena kommer tillbaka relativt snabbt. När han och Mika väl anlänt till en kulle blir de omringade av ett gäng herrar i kostym med vapen i hand, samt några kolossala zombieliknande kreaturer. När de öppnat eld mot Mika slänger sig Grave snabbt över henne för att skydda henne. Kulorna gör ingen skada alls på Grave och en kort stund efter har han spöat skiten ur männen och varelserna. Hans minnen har snart kommit tillbaka helt och hädanefter tänker han skydda Mika med sitt liv samtidigt som han ger sig ut efter hämnd på mannen som dödade honom och de som stått honom nära.

Nu blev det mycket skrivet om handlingen här, men den är så massiv och djup att det krävdes en längre text för att beskriva den. Men så ser i alla fall första avsnittet ut. I nästa avsnitt och under halva serien får vi följa en ung Brandon Heat från det att han möter sin kärlek som tonåring till det att han blir mördad då han är runt 28 år.

Under seriens gång kom jag att tänka på hur många likheter serien har med min favorit bland animeserier, Berserk. Främst tänker jag på två av huvudkaraktärerna och på sättet storyn är upplagd. Man kan även se serien som en viss kombination av The Godfather, Terminator 2, Léon och någon random zombiefilm. En udda kombination, men den fungerar förvånansvärt bra. Vare sig man gillar Sci-Fi eller vanliga gangsterrullar så bör man gilla Gungrave. Det finns inget jag inte tycker om med serien, den är nästintill perfekt. Jag var faktiskt nära att fälla en tår i slutet. Får du lust att kolla in en animeserie så vore Gungrave ett sjuhelvetes bra val att köra på.

Black Lagoon

Den sämsta animeserien jag sett hittills, fast sämst betyder inte nödvändigtvis dålig. Black Lagoon är lagom spännande och fungerar bra som tidsfördriv. Efter att jag hade sett alla avsnitt kändes det dock inte som jag uppnått någonting, jag har faktiskt lyckats glömt bort mycket av det som hände i serien.

En ung kontorsnisse vid namn Rock blir tillfångatagen av pirater efter att han fått order om att göra lite affärer med dem. Det visar sig dock att Rocks chef lämnat honom hos piraterna i hopp om att de ska döda honom. Men Rock får efter en del möda bli medlem hos piratgänget Black Lagoon, bland dem finns kapten Dutch, den hetlevrade bruden Revy och datageniet Benny.

Storyn är det inget fel på, men karaktärerna tilltalade mig aldrig det minsta. En viss karaktärsutveckling under seriens gång hade inte skadat, någon sådan tycktes dock inte existera. Något som kanske får ligga på plussidan är de många storbröstade tjejerna som kommer och går. Med viss reservation får jag väl rekommendera Black Lagoon, men den blir tyvärr aldrig bättre än hyfsad.

Cowboy Bebop

Med hela 9.3 i betyg på IMDb står den antagligen som en av de mest uppskattade animeserierna genom tiderna, så jag tyckte att den verkade vara värd att kolla in. Tidigare har jag sett Samurai Champloo som är skapad av samma person som gjort Cowboy Bebop, och jag gillade serien nämnvärt.

Handlingen utspelar sig i framtiden då människan inte längre bor på jorden, utan istället på diverse planeter i universum. Våra huvudkaraktärer är prisjägarna Spike och Jet som senare får sällskap av två tjejer, Faye och Ed. Tillsammans åker de runt i galaxen för att håva in efterlysta brottslingar.

Jag tycker givetvis att Cowboy Bebop är underhållande, men samtidigt var den även under mina förväntningar. Något jag inte gillade så jättemycket med Samurai Champloo och som Cowboy Bebop också var drabbad av, var att avsnitten sällan hörde ihop helt med det nästkommande avsnittet. Det kändes ofta som om det var en ny story för vare avsnitt. Serien är till större delen en ganska ljus historia, men slutet är inte särskilt ljust alls, vilket jag blev lite besviken på. Ett lyckligare och mer tillfredställande slut hade jag gärna sett. Karaktärerna fastnade jag lagom mycket för, men dem togs det farväl av alldeles för hastigt. Animeringen förtjänar beröm minst sagt, riktigt snyggt är den och alla miljöer som skapats är likväl mycket häftiga. Sammanfattningsvis så kan jag säga att Cowboy Bebop är roande och intressant, men för mig är den inte precis något jag kommer att minnas för evigt.

Requiem for a Dream

Titel: Requiem for a Dream
År: 2000
Längd: 102 min
Genre: Drama
Regissör: Darren Aronofsky
Skådespelare: Ellen Burstyn, Jared Leto, Jennifer Connelly, Marlon Wayans, Christopher McDonald

Att se Requiem for a Dream kan nästan kännas som att få en spark i magen. Med det menar jag inte att filmen är dålig, utan istället väldigt stark och påverkande. Inte är det nog många som vågat testa på droger efter att ha sett den.  Darren Aronofsky tar med sin publik djupt in i drogmissbrukets helvete och han får oss att rysa och väcka många tankar.

Historien har fyra huvudfigurer, den unge mannen Harry (Jared Leto), hans mamma Sara (Ellen Burstyn), flickännen Marion (Jennifer Connelly) och polaren Tyrone (Marlon Wayans). Alla utom Sara brukar använda droger då och då. Harry och Tyrone planerar att börja distribuera själva så att de ska få ihop mer pengar. Sara sitter hemma och känner sig ofta ensam och hon småäter godis och annat med jämna mellanrum. En dag får hon ett samtal om att hon ska få vara med i en TV-show som hon brukar titta på. När hon upptäcker att hon inte får plats i sin gamla röda klänning som hon tänkt ha på sig så börjar hon gå på en diet. Sara står dock inte ut med hungern så hon går till en läkare som ger henne piller som hon ska ta fler gånger om dagen. Hennes son Harry märker att dessa piller förändrat hans mor och säger åt hennes att sluta ta dem, han misstänker att hon kan bli beroende och allvarligt sjuk. Men hon vägrar förstås och tillslut går det käpprätt åt helvete med hennes psyke. Så låter Saras historia, och för de tre övriga karaktärerna går det ungefär lika dåligt.

Skådespelarna bidrar mycket till att filmen är så bra som den är. Ellen Burstyn är helt förträfflig, hon står för en av de bättre kvinnliga rollprestationerna jag sett under mitt liv. Jennifer Connelly som är en av mina favoritskådespelerskor spelar sin roll med både passion och asvky, som vanligt är hon galant. Kul är det även att se Marlon Wayans i en vettig film för en gångs skull, och hans rolltolkning är prima.

Regissören använder många optiska illusioner, split screen och slow- och speedmotion för att få åskådaren att känna sig som om denne själv är på droger, och det fungerar faktiskt. Så även visuellt sätt är filmen briljant.

Personligen kan jag dock inte påstå att jag värderar Requiem for a Dream jättehögt. Visst är den jävligt bra, men det finns många filmer här i världen som är det. Något större mästerverk kan jag inte se den som. Många brukar påstå att slutet är sjukt sorgligt och att de gråter floder till det. Men jag upplever slutet som mer tragiskt än sorgligt. Jag har nu sett filmen två gånger och aldrig har jag varit nära att få mina ögon att fuktas. Sedan kanske jag har svårt att känna sympati för dem som fastnar i självförvållat missbruk. Men Requiem for a Dream ska givetvis ha ett högt betyg trots det.