The Artist

Titel: The Artist
År: 2011
Längd: 100 min
Genre: Drama | Komedi | Romantik
Regissör: Michel Hazanavicius
Skådespelare: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell, Penelope Ann Miller

Inte sedan Silent Movie kom 1976 har en stumfilm fått några betydande biovisningar. The Artist vände nyligen på steken och har blivit mycket omtyckt. En stark kandidat till årets Oscar för bästa film, tio nomineringar har den i bagaget.

Det är 1920-tal, George Valentin (Jean Dujardin) försörjer sig som populär stumfilmsskådespelare. När han poserar framför kamerorna efter en biopremiär möter han Peppy Miller (Bérénice Bejo), en ung dam som vill bli skådespelerska. Deras komiska sammandrabbning fångas på bild av pressen och Peppy är strax en dam med ett eftersökt namn. Hon blir så småningom skådespelerska och får alltfler välbetalda roller. När stumfilmens era närmar sig sitt slut och talfilm gör entré blir George arbetslös medan Peppy gör succé. Han funderar på att ta sitt liv, men Peppy som varit en stor beundrare vill bestämt hjälpa honom på benen igen.

Stumfilmerna jag har sett är inte många, mestadels har Charlie Chaplin stått för underhållningen i dem. Med sin mästerliga slapstickbegåvning behöver han inte tala för att roa oss, alla förfogar dock inte över tekniken att underhålla med enbart kroppen och därför har jag svårare för mindre komiska stumfilmer som The Artist.

Filmteamet med Michel Hazanavicius som högsta hönset är värda beröm för att ha lyckats odla fram en stumfilm som är övertygande i sin gammalmodighet. Den ser ut att kunna vara gjord på 20- eller 30-talet, det märks att regissören har sett många stumfilmer och känner till stilen ingående. De båda huvudrollsinnehavarna förfinar verket med utmärkta rollprestationer.

Vad jag saknar är både spänning och humor, visst finns humoristiska inslag, men de är inte roliga. Tekniskt sett är The Artist väldigt välgjord, problemet är att den inte lyckas engagera mig utöver det. Kritikerna delar dock inte mina känslor, de diggar filmen skarpt och titeln lär utropas på den kommande Oscarsgalan många gånger.

Oscarsnomineringar 2012

Årets Oscarnomineringar var inte fullt så förutsägbara som man kunde tro, bara nästan. Ingen Tintin i animationskategorin, stor överraskning där åtminstone. Härligt att Gary Oldman äntligen fått sig en nominering, och allas vår legend Max von Sydow.

Samtliga nomineringar kan ses här.

Drive

Titel: Drive
År: 2011
Längd: 100 min
Genre: Drama | Thriller
Regissör: Nicolas Winding Refn
Skådespelare: Ryan Gosling, Carrey Mulligan, Albert Brooks, Ron Perlman, Christina Hendricks

Danske regissören Nicolas Winding Refn fick ta emot hårda omdömen med anledning av sin Valhalla Rising för ett par år sedan, i alla fall från publiken. Nu ser det däremot annorlunda ut när han är tillbaka med Drive som blivit överöst av hyllningar och lovord.

Ryan Gosling spelar en mekaniker och stuntman som fixar extrapengar genom att vara flyktchaufför åt rånare. Han har just flyttat in i en liten lägenhet i Los Angeles där han träffar på sin granne Irene (Carrey Mulligan) som han blir förtjust i. Problemet är bara att hon är gift med en man som sitter i fängelse och som snart blir frisläppt. Standard (Oscar Isaac) som han heter har några gangsters efter sig, de är ute efter en pengaskuld han är skyldig sedan fängelsevistelsen. ”Föraren” erbjuder hjälp men råkar själv riktigt illa ut och får strida med hårdkokta typer för att överleva.

Namnet på Goslings karaktär avslöjas aldrig, han är lite av en mysteriös tuffing likt Clint Eastwoods klassiska figur i Sergio Leones dollartrilogi. Precis som de andra figurerna i dramat är han dock bara yta, vi får inte någon vidare insikt i dem. Gosling spelar mot de vackra damerna Christina Hendricks och Carrey Mulligan, Ron Perlman har dessutom lyckats få en roll i en bra film.

Det bästa som Drive har att erbjuda bör man i första hand tacka regissören för. Filmen är ytterst stilfull, snyggt fotad och besitter en gammaldags noir-känsla. Man har även tillfört en del splatter och sprutande blod, mycket skojigt.

Dialog är något som filmen har ganska ont om, den håller sig dämpad och förlitar sig på en stämning som finns där ofta men inte oavbrutet. Jag gillar särskilt inte den skumma hångelscenen i hissen som drar den malplacerade sexscenen i Watchmen till minnes. Kanske har jag låtit negativ i min recension, men Drive är mycket bra överlag och den snålar inte med underhållningen.

The Help

Titel: The Help
År: 2011
Längd: 146 min
Genre: Drama
Regissör: Tate Taylor
Skådespelare: Emma Stone, Viola Davis, Bryce Dallas Howard, Octavia Spencer, Jessica Chastain

Novellen som The Help är baserad på blev dumt nog avvisad 60 gånger innan en agent gick med på att representera den. Succén blev genast stor och en barndomsvän till författarinnan har nu filmatiserat novellen, Tate Taylor står för både regi och manus.

Det är 1960-tal, en afroamerikansk kvinna i medelåldern med namnet Aibileen Clark (Viola Davis) har jobbat som hembiträde åt vita under nästan hela sitt liv. Minny Jackson (Octavia Spencer) är i samma sits, hennes djärva frispråkighet har fått henne sparkad flera gånger. De spenderar vardagarna genom att uppfostra vita barn, laga mat, tvätta och städa. Skeeter (Emma Stone) är en ung vit kvinna som är intresserad av skribentyrket. Hon ogillar segregationen och hur svarta hembiträden behandlas och får idén att skriva en bok om deras liv. Efter en del tvekan beslutar sig Aibileen och Minny för att hjälpa Skeeter med boken, något som kommer att skaka om samhället ordentligt.

Emma Stone kan vara ett framtidsnamn att räkna med, hon har talang, det visar hon här. Skådespelarmässigt är detta en fenomenal film där även Davis, Spencer, Dallas Howard och Chastain strålar. Vi kan med enkelhet förutspå Oscarsnomineringar till åtminstone ett par av dem, det vore välförtjänt.

The Help påminner en smula om Steven Spielbergs The Color Purple. Här får vi dock mer humor ihop med charmiga karaktärer och scener. Själva manusets upplägg är småhackigt och ingalunda optimalt, på den fronten har alltså inte överföringen från bok till film gått supersmidigt. I övrigt finner jag endast bra ting att skriva om.

Slutligen måste jag understryka att The Help utöver de humoristiska delarna är riktigt gripande. Den står stabilt som en av de bästa filmerna från 2011 som annars tycks ha varit ett ganska tradigt filmår.