The Good, the Bad and the Ugly

Titel: The Good, the Bad and the Ugly
År: 1966
Längd: 161 min
Genre: Western | Action
Regissör: Sergio Leone
Skådespelare: Clint Eastwood, Eli Wallach, Lee Van Cleef, Antonio Casale, Aldo Giuffrè

För någon vecka sedan släpptes en Blu-Ray utgåva av denna klassiker i Sverige, jag lade genast vantarna på den och det var ett bra drag om jag får säga det själv. Igårkväll satte jag mig ner med en bunt popcorn i famnen och njöt att få se hela köret med förbättrad bild och ljudkvalitet, även om det tyvärr inte rör sig om högsta klass.

I The Good, the Bad and the Ugly axlar Clint Eastwood rollen som prisjägaren utan namn för tredje gången. Bland de tre herrarna som filmens titel syftar på ska han föreställa den gode, medans Eli Wallach spelar den fule, och Lee Van Cleef den onde. Cleef känns igen från Dollartrilogins andra del, For a Few Dollars More. Ty detta är ju den tredje och avslutande delen i Sergio Leones westerntrilogi om mannen utan namn, och det var denna film som på allvar gav Leone en plats i filmhistorien.

Blondie (Clintan) slår sig ihop med banditen Tuco (Wallach) för att tjäna ihop lite pengar. Eftersom Tuco är efterlyst finns ett pris på hans huvud och Blondie fångar därför in honom, tar belöningen och skjuter sedan av snaran på repet som Tuco skall hängas ifrån och far iväg med honom innan folk hinner reagera. Därefter kan de göra samma sak om och om igen och fortsätta håva in pengar. Men Blondie tvivlar på att Tucos pris kommer att fortsätta stiga så han säger upp deras partnerskap och de hamnar i bråk med varandra. Efter en stund får de nys om var 200 000 $ kan ligga gömda, och slår sig ihop igen för att söka efter pengarna. Men den hänsynslöse Angel Eyes (Van Cleef) är också ute efter skatten. Det blir en kapplöpning mellan de tre herrarna där de kämpar för att få vandra hemåt som en rik man.

Vid 60-talets mitt hade Hollywood nästan helt gett upp om att göra westernrullar. Tiderna förändrades och folk hade helt enkelt tröttnat på dem. Men den italienske regissören Sergio Leone hade minsann nya idéer för genren och lyckades få amerikanerna intresserade av spaghettiwesterns igen. Hans filmer har blivit enormt inflytelserika, jag tror inte att någon regissör kommer skapa en western som kan mäta sig med Leones.

I Leones arbete märks detaljer som oftast saknas i amerikanska filmer. Hans öga för realism visade oss hur den gamla västern verkligen såg ut. Här är det tomt på skrikande indianer, vackra kvinnor med makeup, fina kläder och matbestick av något annat än trä. Nej minsann, det är skitigt, trasigt och de flesta människorna är inte några snyggingar.

Regissören har verkligen sin egen stil, hans växlingar mellan extrema närbilder och panorama är ett av hans största kännetecken. Karaktärerna han skapat är säregna likaså, Eastwoods karaktär är till hundraprocent den samme som man sett i trilogins två första filmer. Och denna karaktär har med all rätt blivit en av världens största filmikoner. Men filmens riktiga motor är ändå Tuco som spelas på ett strålande sätt av Eli Wallach. Käften går i ett, han fräser, spottar och är fruktansvärt ettrig. Wallach hade helt klart varit värd en Oscar för sin insats.

Såsom Leone gjort i nästan samtliga filmer anlitade han Ennio Morricone till att komponera filmens musik. Och varenda människa har väl hört det berömda skrikande ljudet som blivit ett karakteristiskt drag för western i allmänhet. Att beskriva hur det låter är väl inte det lättaste men jag antar att ni förstår vilket ljud jag menar. Enligt mig har Morricone endast lyckats bräcka denna musik en gång, och det var i samma film som Leone lyckades bräcka The Good, the Bad and the Ugly. Jag talar förstås om Once Upon a Time in the West, Leones främsta verk och den bästa westernfilmen som någonsin gjorts. Så i mina ögon är The Good, the Bad and the Ugly ”bara” världens näst bästa.